Incidentrapport #5: Simonsberget, Södermanland
Datum: 2018-04-11
Plats: Simonsberget, Södermanland
Led: –
Händelse: Ofullständig inknytning i ankare vid firning
Personskador: –
Aldrig hade jag som nyhetsredaktör trott att jag skulle skriva en incidentartikel om mig själv.
I april 2018 var jag en hårsmån från att dö på Simonsberget. Här är historien.
Det var en solig, vindstilla förmiddag och våren spirade i Tunaberg. Jag gjorde research inför en kommande förare över bland annat Simonsberget och var där för att rita skisser. Jag promenerade upp på toppen och scramblade ned till hyllan precis under toppväggen där leden Vedhuggaren slutar. Härifrån har man fin utsikt över ängar och skogar och man befinner sig cirka 50 m från marken.
På hyllan finns ett ankare bestående av två borrbultar med snabblänkar i hängarna. Jag knöt in ett 28-meters statiskt rep med åttaknut. Sedan firade jag mig ned på enkelrep med GriGri.
Jag hade inget backuprep och varken Jumar eller Prussik, däremot hade jag repskydd och gjorde en stoppknut i den andra änden av repet.
Runt halsen hade jag en axelremsväska med skissblock och kamera. Jag studsade runt på bergväggen i sidled, drog mig upp och ned i repet, hängde still och ritade lite, tog bilder på ett replag som klättrade lederna Hugo och Josefin.
Plötsligt kände jag ett litet ryck i repet och åkte nedåt ett par centimeter. Konstigt.
När jag var klar drog jag mig upp i repet med handkraft och tog hem repet genom GriGrin vartefter, som jag brukar göra. Tillbaka på hyllan såg jag med skräck på ankaret.
Åttaknuten var inte färdigknuten. Jag hade bara trätt tillbaka repänden genom den första öglan och inte gjort något mer. Rycket jag kände var när den halvfärdiga knuten drogs åt av kroppsbelastningen.
Blek i synen säckade jag ihop på hyllan, stirrade ut över det vackra vårlandskapet och insåg hur nära döden jag varit. Genom en osannolik tur hade den så kallade knuten ändå tajtats åt. Hade repstumpen glidit igenom hade jag störtat som en sjunkbomb 40 meter till marken, träffat ett antal hyllor på vägen och landat som en klump Bolognese.
Jag fortsatte att jobba resten av dagen och firade ned på fler ställen, men det var svårt. I tankarna såg jag min egen gravsten.
Varför hände det? Jag har klättrat i 30 år, jobbar med klättring, gjort nyturer, bultat tusentals leder. Hur kan en så erfaren klättrare glömma att knyta knuten?
Slarv förstås.
Jag kände mig lugn vid tillfället, men var disträ och började tänka på andra saker. Jag började knyta knuten, men avbröt och pysslade med ryggsäcken i stället. Innan jag firade kollade jag att repet var korrekt inkopplat i GriGrin, men inte själva knuten och jag testhängde aldrig systemet.
Tillbaka i hemmets lugna vrå funderade jag vidare. Jag hade fått ett EU-bidrag till föraren, vilket också innebar att jag hade fått en deadline. Under våren hade jag stressat, åkt ut till bergen varje vecka, försökt pusha så att boken skulle bli klar. Bidrog den underliggande stressen? Ja, kanske.
En annan tanke som poppade upp var att jag vanligtvis sätter firningsrep i träd. Man står böjd som en ostbåge bland taggiga grenar och med granris i håret. Då är man kanske mer fokuserad på knuten och att få den klar? Om man står helt obehindrat på en hylla när man fäster repet – i lugn och ro, utan några störningsmoment – så kanske man lättare börjar tänka på annat?
Jag vet inte, men en sak är klar. Erfarenhet betyder inte ett dugg så länge man inte följer rutinerna och är uppmärksam.
Kommentar från Oskar Brodén, utbildningskommittén:
”Mänskliga faktorer påverkar vårt beslutsfattande, vilket i sin tur gör att vi frångår rutiner. Det är den viktigaste slutsatsen man kan dra i det här fallet. Andreas var invaggad i en falsk trygghet. Han var på en ’hemmaklippa’ där han varit många gånger förut och då upplever man generellt inte risker som lika stora. Man blir hemmablind och tänker inte på riskerna på samma sätt.
Momentet i sig ligger ’mitt emellan’ de situationer som vi lär ut på kurser. I grundkursen i klippklättring lär man sig att bygga ett eget ankare och därefter kontrollera hela säkringskedjan. I sportklätterkursen kollar man också hela säkringskedjan, men utifrån scenariot att man har klättrat upp till ankaret och satt fast sig med en cowtail, eller slinga, för att sedan trä om repet. Innan man kopplar loss sin cowtail provhänger man i repet.
Det är viktigt att följa rutinerna även när man inte befinner sig en typsituation. Vi kan inte träna på varje unik situation på våra kurser, klättraren måste själv anpassa rutiner och kunskaper till den aktuella situationen. Mänskliga faktorer kan då göra att risken för misstag blir större.”
Varför publicerar vi artikeln?
I en artikelserie berättar vi historien bakom några av de incidentrapporter som klättrare har skickat in till klätterförbundet. Förhoppningen är att vi ska lära oss av andras erfarenheter och påminnas om att klättring sker i en riskmiljö.
Personerna som intervjuas i artiklarna har gett sitt medgivande till publiceringen.
Om du bevittnar eller råkar ut för en olycka eller ett tillbud – rapportera den till oss. Du kan vara anonym. Klätterförbundet arbetar löpande med säkerhet kring klättring. Varje gång vi får kännedom om en incident växer vår samlade kunskap om risker.
Läs tidigare delar i serien:
Incidentrapport #4: Välseröd, Bohuslän
Incidentrapport #3: Boulderhall, Sundsvall
Incidentrapport #2: Aspen, Lerum
Incidentrapport #1: Håkmark, Västerbotten
1 Comment