Ett lovord till fjällen och framtiden – av Robin Dahlberg

Fjällklättringen erbjuder unika möjligheter att kombinera klättring, naturupplevelser och äventyr. I denna gästkrönika berättar Robin om sin egen väg in i fjällvärlden och om hur ett växande intresse har lett till nya mål, starka minnen och en tro på fjällklättringens framtid. Texten är skriven av Robin Dahlberg, medlem i Svenska Klätterförbundets säkerhetskommitté.

Med klättringen som utgångspunkt rör sig den här texten mellan erfarenheter, reflektioner och de större frågor som sporten ibland väcker. Ibland publicerar Svenska Klätterförbundet utvalda gästtexter som ger plats åt längre berättelser och personliga perspektiv från klätter-Sverige. Den här texten är en sådan berättelse.

Allt ihop är Ingemars fel. Och det började redan 2014.

Jag har alltid känt att fjället inte är för mig. Klippan ska vara torr, fast och brant, gärna med en inte alltför lång anmarsch och helst utan problem att hitta rätt och utan plötsliga väderomslag. Samtidigt har jag älskat Céüses förvisso soliga 45-minuter dagliga anmarsch mellan Les Guerins camping och klippan. På nåt vis har det passat mig så pass bra att jag ibland på vilodagarna sprungit upp för anmarschen, bara för att det var vackert. För att jag är där.

Men Äventyr, i ordets egentliga mening, har inte varit något för mig. Kanske är det något med ovissheten som gör mig obekväm. Jag är en storstadsmänniska.

2014 fick jag möjligheten att slå följe med Ingemar Mellgard till hans livslånga kärlek, efter hans kära Ingegärd, nämligen Storsteinfjell i Narviksfjällen, Norge. Vid den tiden var jag en ganska kapabel klippklättrare, med en hel del leder i franska 8-registret i bagaget. Min vana att klättra i fjällen däremot var svag, för att inte säga totalt icke-existerande. Visst, jag hade klättrat långturer i Tromsö, Lofoton, Yosemite mm, men den klättringen hade haft en annan inramning.

I min enfald tänkte jag att nyturen på Storsteinfjells nordvägg inte skulle vara alltför komplicerad. Jag hade fel. Men det gjorde inget. Där en dröm dör föds en ny. Jag visste bara inte om det än.

Från Storstein tillbaka till Storstan.

Tiden efter Storstein med Ingemar var en process av reflektion. Det var inte ofta jag ”misslyckades” och lämnade projekt ogjort. Det är en ödmjukande process som är viktig att komma ur med nya insikter. Min omedelbara insikt var att den typen av klättring var för andra än mig. Jag är trots allt en storstadsmänniska.

En ny dröm föds

Två år tidigare föddes mitt första barn och i takt med att han fick två syskon blev tiden för klättringen mindre. Att göra längre tidskrävande resor fick vänta och istället fokuserade jag på klättring på hemmaklipporna. Drömmar om bergstoppar och fjäll lyste med sin frånvaro och jag levde i mitt rätta element – torrt, fast och brant.

Tiden gick.

Förvåningen var därför ganska stor när min då 10-åriga son Bobo säger att han önskar sig en resa till Kebnekaise i födelsedagspresent. Var kom den drömmen ifrån? Av någon outgrundlig anledning kom jag att tänka på Tyko Jonsson i Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, dock något influerad av alpluft: ”Jag har närt en alpinist vid min barm!”. Det var dock lite för tidigt att säga eftersom vi inte lämnat storstadens brus än.

Det var först när Bobo var 11 år som presentönskan slog in och nattåget rullade mot Kiruna. Det fanns en väderlucka som vi hoppades på, men som krympte oroväckande snabbt. Starten blev inte bättre av att tåg före oss spårat ur i Hudiksvall pga skyfall och kräksjuka brutit ut i Kebnekaisefjällen, vilket lett till att fjällstationen stängt och Östra ledens guidade turer ställts in. Timingen kändes för en stund inte helt perfekt, för att uttrycka det milt.

Men det skulle visa sig vara en fullständig lyckträff. Vi hade det vi behövde i vår packning för att vara beroende av ingen annan än oss själva. Vår planerade väg, Östra leden, den var vi helt ensamma på, vilket måste ha varit sällsynt med tanke på att det var högsäsong. Jag lämnade över isyxan till Bobo som om detvore en stafettpinne i självaste livet. Med stegjärn, yxa, rep och försiktiga steg på den hårda hala snön gick han först av oss upp på toppen. Drömmen som blev en present blev till slut även verklighet.

Året därefter besökte vi Jotunheimen för första gången och denna gång var födelsedagspresenten en ny topp – Galdhøpiggen. Även här var vi ensamma på vägen upp, tack vare en tidig start. Ensam i täten, inknuten i mig, som en slags symbolisk navelsträng, gick Bobo över glaciären Styggebrean i flatljuset, mot toppen. Spänningen övergick i en sorts lättnad när molndimman bröt upp och dansade vidare mot nya toppar. Kvar stod vi, ensamma, högst upp på ännu ett berg. Och det gjorde någonting med oss. Något gott. Som en själslig landhöjning. Snäppet större än innan.

Visst dör drömmen när den uppfylls?

Efter Kebnekaise och Galdhøpiggen föddes nya drömmar, som om det vore ett slags kretslopp i fantasin.

Det är något med kartor. Denna platta prasslande bild över en liten bit av världen vi ännu inte vet något om. Känslan då fingret drar över Tyvekfibrerna och plötsligt stannar upp på något som verkar intressant. Den perfekta utgångspunkten för drömmar. Det är något visst med kartor ändå.

En annan perfekt utgångspunkt är att vi i år utgick från västra Värmland, med en betydligt kortare väg till de Jotunheimska fjälltopparna. Planen var att åka på prognos. Och där, plötsligt, landade högtrycket som den skänk från ovan det bokstavligen är. 7 timmar senare landade jag och Bobo i samma högtryck, i Leirvassbu. Det var sent och vi somnade, fulla av förväntan.

Blott 13 år, men med självförtroende i stegen bestegs topp efter topp. Efter tre fantastiska dagar hade vi gjort 6 stycken toppar över 2000 meter. Vardera topp med sitt egna kynne och där utblicken från varje topp öppnade upp nya drömmar, för visst såg den där toppen häftig ut. Och den där! Gränsen mellan framtidsdrömmen och nuet suddades ut. Eller så levde vi mitt i den. I Drömmen.

I bilen från Jotunheimen hem till stugan i de värmländska skogarna satt vi och lyssnade på musik. Vi sjöng med högt och njöt av stunden. Höga av bergens upplevelser och sådär härligt slitna i kropparna. För mig var det en djupt själslig stund, ni vet, när glädjen spiller över till tårar, eller som Bobos lillasyster Bonnie skulle ha sagt: ”Ibland blir kärleken överfull”. Är det såhär det blir av att vistas i fjällen?

Allt ihop är ju Ingemars fel.

Men jag är oändligt tacksam för fröet som såddes där på Storsteinfjell år 2014. Fröet har grott och de första bladen har precis sett dagens ljus. Vad det blir för en växt är ännu ovisst. Det återstår att se.

Och den ovissheten är väl själva definitionen av just äventyr.

Robin Dahlberg