Diskmaskinens lärdomar – en berättelse från Robin Dahlberg

Säkerhet handlar inte bara om kunskap och erfarenhet, utan också om våra vanor och beslut i stunden. I denna gästkrönika använder Robin en oväntad vardagshändelse för att utforska hur mänskliga faktorer kan påverka säkerheten i klättringen och varför det är viktigt att våga prata om misstag. Texten är skriven av Robin Dahlberg, medlem i Svenska Klätterförbundets säkerhetskommitté.

Med klättringen som utgångspunkt rör sig den här texten mellan erfarenheter, reflektioner och de större frågor som sporten ibland väcker. Ibland publicerar Svenska Klätterförbundet utvalda gästtexter som ger plats åt längre berättelser och personliga perspektiv från personer inom Svensk klättring. Den här texten är en sådan berättelse.

Jag har klättrat nu i snart 35 år. Det är en klart betydande del av mitt 45-åriga liv och under åren som klättrare har jag gjort massvis av fel och tokigheter. Det som är lite skrämmande är att jag nu, med en betydligt större erfarenhet, ser tillbaka på mitt yngre jag och inser att jag varit ovetande om en hel del risker jag utsatt mig för. Det hör förvisso ungdomen till att ibland få agera tanklöst och utan djupare reflektion, men det är inte utan att jag känner tacksamhet över att det ändå gått bra.

Nu tillhör jag den kategori klättrare som skulle kunna klassas som ’tämligen erfarna’, och erfaren låter ju tryggt, eller hur? Det finns dock något av en inneboende paradox som kallas riskkompensation. Riskkompensation innebär att jag anpassar mitt beteende efter hur trygg jag känner mig. I korthet; ju mer erfaren och trygg, desto större risker tar jag. För att spara energi och tid så kompenserar jag omedvetet genom att bli mer oförsiktig.

Med denna insikt blir plötsligt frågan ”Hur kunde hen som var så erfaren råka ut för den olyckan?” bli lite lättare att förstå. Samtidigt är tanken förstås skrämmande; Vilka oförsiktigheter utsätter jag mig för, helt i onödan?

Diskmaskinen, del 1.

Jag har tre barn. Det innebär att en betydande del av mitt 45-åriga dagliga liv består av att fylla på diskmaskinen. Det är faktiskt rätt fascinerande hur mycket disk som kan produceras under ett dygn i en barnfamilj. Jag är vansinnigt tacksam för att diskmaskinen finns. Det är en fantastisk uppfinning som skapar ordning ur kaos och vars mjuka brummande ljud påminner mig om och om igen hur lyckligt lottad jag är. Och jag menar det på fullaste allvar.

Något som jag dock inte förväntade mig är att min Husqvarna QB6374I skulle tvinga mig till djupare reflektion om mitt beteende på berget.

Ibland när diskberget vuxit sig till ohemula höjder så försöker jag, som den tämligen erfarna diskmaskinpåfyllare jag är, att vara rysligt effektiv. En rejäl bunt assietter i ett lika rejält grepp – tjoff ner i maskinen. Bunken där, kastrullen där och en massiv näve med bestick som jag lägger i en hög på den översta bestickhyllan, men bara tillfälligt, för jag ska förstås lägga besticken i de små hållarna strax. Men innan det pilliga arbetet med besticken så vill jag ösa in återstoden av diskberget i maskinen för att lämna plats i diskhon till det som ska handdiskas. När maskinen är full trycker jag igång den och pustar ut i en negentropisk lättnad och befrielse. Puuh!

Samtalet.

För sådär 8-10 år sedan så fick jag ett samtal som jag minns mycket väl än idag. Det var en vän till mig som med skakig röst, nästintill som i en bikt, ringde och berättade att just den dagen kunde ha varit den sista i hans liv. Han hade varit på toppen av Tunaberg för att fotografera klättrare och firat sig ner en bit för att kunna ta bra bilder.

När han var färdig klättrade han upp på repet till ankaret för att upptäcka att dubbelåttan, som han knutit in i ankaret, enbart var påbörjad, men långt ifrån avslutad. Han hade bara trätt repet tillbaka in i enkelåttan för att bilda den ögla som utgör dubbelåttan, men inte färdigställt knuten. Knuten som han hängt i hade lika gärna kunnat gå upp och det hade sannolikt varit det sista han gjort i livet. Men just den dagen höll den ofullständiga knuten.

Jag hörde på hans röst hur insikten om livets skörhet, likt en överraskande stor våg, fullkomligt sköljde över honom. Rubbade honom.

Det blev ett långt samtal och det gjorde någonting med mig. Jag blev mer vaksam över vilka missar jag själv kunde göra och jag försökte ödmjukt inse att det kanske hade kunnat vara jag, för det är svårt att själv se sina brister. Men en sak vet jag. Jag är blott ett sprucket kärl.

Diskmaskinen, del 2.

När diskmaskinen gått färdigt öppnar jag den och drar ut bestickhyllan. Det är då jag ser den. Den massiva näven bestick, i samma hög som jag la in den, som ett symboliskt monument över barnfamiljskaoset. Här kunde jag liksom ryckt på axlarna och tänkt ”hoppsan”. Men det gjorde jag inte. Istället sjönk det in att om det hade varit klättring istället för diskmaskinpåfyllning, hade jag lika gärna kunnat vara död nu. En måhända väl drastisk slutledning. Skillnaden mellan diskmaskinspåfyllning och klättring är förstås påtaglig. Konsekvensen av bestickhögen är ej kritisk eller fatal eller ens i närheten, snarare trivial.

Men det finns en fundamental lärdom; jag påbörjade något när en annan sak inte var avslutad. Jag gjorde något litegrann, fortsatte med nästa steg i processen och glömde bort att en del inte var avslutad. Eftersom bestickhyllan var stängd och maskinen påfylld så var min hjärna inställd på det sista steget – sätta igång maskinen.

Analogin till min kompis händelse är tydlig. Knuten påbörjas, görs litegrann, något annat kommer emellan, repet sitter ju ”fast”, repbroms kopplas in, och slutligen det sista steget – sätt igång nedfirningen.

De gyllene skavankerna.

I den japanska filosofin så lagar man sprucken keramik med guld. Det kallas Kintsugi. Skavankerna ska inte döljas. De ska manifesteras, för de säger någonting. De förtäljer en berättelse om livet som föremålet har levt. Sprickorna och historien gör föremålet vackrare, just för att det visar på dess förgänglighet och överlevnad.

Plötsligt slår det mig att min lyckosamma kompis har en tatuering. Memento mori står det på hans axel, vilket betyder ”kom ihåg att du måste dö”. Tatueringen och begreppet kan tyckas vara ett uttryck av svart humor, men det finns en djup innebörd; en påminnelse om just livets förgänglighet. Sällan har en tatuering var mer passande, tänker jag.

Händelsen hade min vän, kanske skamset, kunnat hålla för sig själv, in i förgängligheten. Men jag tror att det där samtalet jag fick för 8-10 år sedan var Kintsugi, om än i själslig mening. Att öppet prata om sina brister är att laga sitt spruckna kärl med guld. De gör oss mänskligare och på något sätt vackrare.

Sällan hade jag kunnat tro att min diskmaskin kunde ge mig en reflektion kring livets förgänglighet och skörhet. Från och med nu så lägger jag besticken rätt direkt och hoppas att det beteendet kan smitta av sig till betydligt viktigare delar av mitt liv.

Robin Dahlberg