Bengt Hansson 1934-2021

Bengt Hansson under förstabestigningen av Direktleden på Tuolpagorni 1966. Foto: Tomas Carlström

En jätte i svensk klätterhistoria har lämnat oss. Och en god och viktig vän. En dag i januari kom det tragiska, men inte oväntade budskapet om att Bengt hade somnat in i sitt hem, efter att ha kämpat mot cancern i flera år.

Bengt kom in i klättermiljön i Häggsta i Stockholm hösten 1961, efter att ha varit deltagare på Svenska Fjällklubbens högfjällskurs i Kebnekaise, med Sten Brander som ledare. Klättermiljön i Stockholm bestod på den tiden av bara en handfull aktiva klättrare. Bengt markerade sig fort med sitt glödande engagemang och sin nyfikenhet. Bengts intresse för motorsport blev ersatt av ett livslångt intresse och engagemang för fjällen. Trial-motorcykeln blev pensionerad till fördel för klätterutrustning från Sporthaus Schuster.

Från Haute Route mellan Chamonix/Zermatt/Saas Fee. Foto: Ewa Hellström-Boström

Sommaren 1962 blev Bengts andra högfjällstur, efter Kebnekaisesommaren innan. Då drog Bengt tillsammans med Tomas Carlström, Pinchas Moses och Jürgen Rauscher – den moderna svenska klättringens far – på en sex veckor lång klätterodyssé. Första klätterstopp blev Hurrungene i Jotunheimen, med fortsättning i Sunnmørsalpene, Romsdalen, Lofoten och med avslutning i Kebnekaise.

Under årtiondena som följde blev Bengt en central del av den svenska klättermiljön, som kursinstruktör för Häggstakurserna och Svenska Fjällklubbens högfjällskurser i Kebnekaise, färdledare i STF, flera förstabestigningar i de svenska fjällen, sommar och vinter, och klättring och skidturer i Alperna.

Bengt hade också ett genuint intresse för teknik. Vilket avspeglade sig i egenproducerad klätterutrustning – egna bultar – och flera år innan ”clean-climbing”-vågen slog rot i Skandinavien i början av 70-talet hade Bengt gjort en serie kilar av aluminium.

Bengt Hansson gör förstabestigningen av Bengts bultspricka i Häggsta 1962. Foto: Tomas Carlström

Men det var inte bara fjälläventyr som lockade Bengt. Han var en passionerad kajakpaddlare, och år 2000 genomförde han sin ”Baltic odyssey” – ensam paddlade han Östersjön runt i ett drygt halvår från april till oktober. Efter paddlingen tog seglingen över. Bengt var en driven gast på segelbåtar men seglade också på egen hand.

Det var människan Bengt som med humor, värme och ödmjukhet trädde fram i alpinisten och äventyraren, såväl inför naturen som gentemot omgivningen.

Hans humanistiska hållning genomsyrade hela hans livsföring. Hans avsky för våld i alla former, hans empati och medmänsklighet liksom hans underfundiga humor minns vi med värme.

Vi kommer att sakna Bengt, djupt och mycket, men aldrig glömma honom.

Klätterkamrater och vänner genom
Tomas Carlström, Ewa Hellström-Boström, Torbjörn Berg