Bergsports historia, del 2: 1980-1989
Decenniet inleddes med ny layout och nya redaktörer. Dalarnas KK tog över och redaktionen bestod av P-G Bjurman, Lars Back, Lennart von Bergen, Bengt Holmquist och Owe Söderlund.
I ett annat nummer skrev Olle Melander om geomorfologi och berättade mycket engagerat om glacifluviala och fluviala ackumulationsformer.
Precis som under 1970-talet fortsatte klubbmedlemmar att skriva om sina resor: Kebnekaise, Pyrenéerna, Squamish, Shawangunks, Norge, Anderna, Yosemite, Alaska, Alperna, Aiguille du Midi, Blue Mountains…
Tommy Sandberg, P-O Bergström och Peter Weng tog sig 1985 upp för Gasherbrum II i Himalaya och blev de första svenskarna på en 8.000-meterstopp.
”Återvandringen mot Ibanda går bland blommande Senecior i den vackra Kitandaradalen. En av bärarna bär en extra börda, en hjort som han snarat på Zairesidan av bergen, ett välkommet tillskott i familjeförsörjningen”.
De svenska bergen utvecklas
Men det som framför allt slår läsaren är med vilken frenesi 1980-talets klättrare borstade fram nya leder i Sverige. 1980 publicerades ett flera sidor långt reportage om Rosendal utanför Örebro och Östersunds KK presenterade de jämtländska ”övningsbergen”, bland annat Stuguberget.
Även SKF expanderade. Under 1980-talet tillkom klubbarna Hälsingland, Småland, Kiruna, Linköping och Sundsvall. Bergsportredaktionen bytte skepnad ett par gånger. 1982 togs redaktörsskapet över av medlemmar i Uppsala KK och 1986 hamnade stafettpinnen i Stockholm, med Niklas Björnerstedt som huvudredaktör.
I takt med att klättringen växte inträffade också olyckor. 1982 kantades av tragedier. En medlem i Östersunds KK omkom under skidåkning när han körde ned i en ravin och en medlem i Göteborgs KK miste livet i en olycka i Rösås. Senare på året förolyckades en svensk klättrare vid en skidbestigning i Tromsö.
Hårda tongångar i insändarna
Debattinlägg förekom redan från och med Bergsports födelse. Under 1980-talet blev insändarna fler och tonen hätskare, redaktörerna hade en hög acceptansnivå för vad som kunde publiceras. Anders Lundahl var en av de mest debattivriga och 1985 skrev han och Eva Selin en insändare till Bergsports nytursredaktörer:
”Storebrorsminen förvrider deras trumpna anletsdrag. Som fullfjädrade byråkrater och perfekta andrahandsinformatörer skulle det aldrig falla dem in att på ett ’förnedrande’ sätt vända sig till oss direkt för att räta ur eventuella frågetecken.”
Inte sällan rörde debatten stil och etik. I början av 1980-talet diskuterades användningen av krita, som många var emot. 1981 berättade till exempel Roger Pyddoke att Stockholms KK uppmanade ”klättrare i Stockholmstrakten att vara ytterst restriktiv vid användandet av krita, detta är speciellt viktigt i Häggsta”.
Samma år beklagade Kenneth Westman, ordförande i Östersunds KK, att klättringen var på väg att bli en ”popsport” och tog det dåvarande klättermodet som exempel.
”Helt i linje med denna trend går namngivningen av våra svenska leder mot en löjeväckande amerikanisering”, skrev Westman med en bredsida åt Hälsingeklubben, som gett flera leder engelska namn. Han kritiserade också att grader hade blivit ”en måttstock på den personliga upplevelsen”.
Bultdebatten börjar
Debattvågorna skulle snart slå högre. Under 1980-talet gjorde sportklättringen sitt intåg i Sverige, med borrade bultar och ibland chippade grepp.
Torbjörn Bengtsson skrev en flersidig artikel om hur man placerade borrbultar på ett säkert sätt. I samma nummer publicerades en satirisk visa om borrbultar med text av Arne Nordin och titeln ”Atlas-Copco Lovesong”. Den sista versen:
Vi klättrar mycket bättre med vår kära borrmaskin
borrmaskin -skin -skin, borrma- borrma -borrmaskin
och ännu bättre blir det sen med braj och kokain
kokain -in -in, koka- koka- kokain
(Melodi: Josefin med symaskin)
Bultförespråkarna kontrade. Jacob från Smålands KK skrev 1987 att massor av leder bultades kring Västervik, där klättrarna hade en liberal hållning till både bultar och chipping:
”Inte det där gamla tramsandet med osäkra kilplaceringar och halvdana bultar. Pang! Här gäller många och säkra borrbultar, ditsatta med hjälp av borrmaskin. Vem vill hinna med två taskigt säkrade turer när man kan klättra sex fina, bra säkrade turer på samma tid?”
Tävlingsklättringen gör sitt intåg
Den tredje februari 1989, på hotell Ekoxen i Linköping, hölls den första stora inomhustävlingen i Sverige. Tävlingen stöttades av SKF, ett beslut så radikalt att styrelsens ordförande Jörgen Vikström tvingades försvara det i Bergsport. Många klubbmedlemmar ville inte se klättringen ta steget från friluftslivet och bli en tävlingssport.
”Det kan kanske förefalla kontroversiellt eller provokativt med det här numrets omslagsbild. Vad har egentligen inomhusklättertävlingar med bergsport att göra?”
Som förklaring hänvisade de till utvecklingen utomlands, att UIAA hade startat en världscup och att klättring kanske skulle bli en uppvisningssport vid OS i Albertville 1992.
Fotnot: Vi kommer under sommaren och hösten att publicera några artiklar om tidningen Bergsports historia. Det här är den andra artikeln i serien. Klicka på bilderna så kan du se dem i större format.